tisdag 1 november 2016

På snabba fötter för att skörda morötter!

Dagens Äventyrslöpning för mina härliga Kids blir årets sista ordinarie löptur. Det kan låta tidigt när vi bara är i slutet av oktober, men snart är det höstlov och därefter ska jag ha semester och sen … ja, sen är vi inne i december och då planerar jag en Juläventyrslöpning med överraskning som bonus. Alltså vill jag göra dagens löpning till något extra. Dagens grupp är liten men tapper. Fritids frestar samtidigt med utflykt till tekniska museet, så jag är glatt överraskad att barnen väljer löpning med mig och dubbelmackor med ost under bar himmel stället för att åka buss till museet med kompisarna.
 
Idag har jag planerat något extra! Vi springer från skolan i sydvästlig riktning och jag lovar barnen att vi kommer att få utforska och leka på inte mindre än tre (!) lekplatser. 
Eftersom vi startar löpningen i närområdet passerar vi flera hus där skolkamrater bor. Vi klappar katter och kollar på fint karvade halloweenpumpor. Vi tar mellanmålet redan på första lekplatsen. Så fort mackorna är slukade börjar barnen leka. Klättra, snurra, balansera, gunga … Motorikträningen är en bonus till löppassen. Det låter tråkigt och jobbigt, så därför kallar jag det för att leka och springa och upptäcka, och vilket barn tycker inte det är kul?!
 
När vi är klara springer vi vidare. Genom Mellanheden, Rosenvång och Djupadal. Vi håller ganska hög fart och gruppen kämpar på duktigt. När vi lekt och utforskat alla tre lekplatserna och tagit vår obligatoriska ”andra fika”; den med Mariekexen, som barnen döpt till Marie-Louise kexen, de kexen som är lite magiska och som inga andra än Äventyrslöparna får chans att smaka på, då berättar jag vad vi ska göra nu. 
Vi ska springa till min odlingslott borta på koloniområdet och se vilka grönsaker som fortfarande finns där och vilka som gömmer sig i jorden.
 
”Vem är sugen på morötter?” ”Jaaag!” ropar alla. Jag drar upp morötter och sköljer av dem, och barnen mumsar glatt. Vad kan det här vara? En vit morot? Många gissningar. En palsternacka ropar en pojke. Helt rätt.! Vi plockar av små torkade bondbönor, och tillsammans hjälps vi åt att hålla en liten biologilektion om hur man får bondbönor att växa. Man sår frön, det kommer upp växter. Man skördar bönor, men om man torkar några frön kan man spara dem och sen plantera dem och på så sätt föröka sina bondbönor. ”Jag ska så morötter säger en pojke”, ”jag med, säger en annan”. Vi utforskar mer vad som finns, lite potatis kan vi hitta och kvarblivna björnbär.
 
Det är dags att springa tillbaka. Ett barn springer stolt med både morot, potatis och bondböna i sin hand hela vägen tillbaka till skolan, en sträcka på mer än 2,5 km.

Jag utmanar barnen på hemvägen och låter dem själva visa vägen tillbaka. Höger eller vänster? Det gäller att komma överens vilken väg vi ska ta.


Efter en och en halv timme är vår Äventyrslöpning slut och vi är tillbaka igen. Vi kollar på Runkeeper appen; vi har sprungit över 5,5 km, lekt på tre lekplatser och lärt oss hur man odlar grönsaker. Trötta och röda om kinderna high fivar vi, nöjda med dagens Äventyrslöpning.

lördag 17 september 2016

Morgonstund har guld i mund!



 
Vi är på kick off på Bäckaskogs slott med sextio förväntansfulla och leksugna lärare och förskollärare. Vi har bjudit in Mikael Mattsson som är en munter utvecklingscoach från Göteborg som ska lära oss att vi har miljoners miljoner synapser som bara längtar efter att skapa nya kontakter i hjärnan, så att vi ska kunna lära oss, förändras och utvecklas i varje stund. Hjärnceller dör inte bara för att vi tar ett glas vin eller två, det kommer nya celler och det låter betryggande. Men han berättar också hur otroligt viktigt det är att röra på sig. Ordentligt. Varje dag. Helst genom att SPRINGA.
Vi äter en toppengod middag tillsammans på kvällen som blir sen för en del och ännu senare för andra och jag har tagit på mig utmaningen att leda Äventyrslöpning för personalen med samling  7.30 för dem som vågar och vill.
 
En liten men tapper skara möter upp framför borggården, en skara som har satt sig över lusten att dra täcket över huvudet och rulla över på andra sidan.
 
Det är klart, friskt och soligt, perfekt för en morgonrunda. Först en liten kort historik om slottet som har anor från 1200-talet då det uppfördes som munkkloster. Dansk adel, svenska kungar och nu på 2000-talet tillgängligt för oss ofrälse.
Vi springer en liten runda på drygt 5 km i prattempo på varierat underlag, gräs, uppför stenar och nerför asfalt. Vi ser inte många djur, mest betande kor, men någon ser en rovfågel och vi ser alla en liten hund som förundrat skäller på oss, en springande skara, säkert en ovanlig syn en lördag morgon så här ute i ingenstans. Ungefär halvvägs kommer vi till ett mini- eller kanske hellre” nanoSkansen” där man samlat några historiska hus för att visa hur det såg ut förr i tiden.
 

 
 
Alla är överens om att det kändes bra, t o m riktigt bra att komma ut i naturen på morgonkvisten och springa tillsammans, och vi smider planer om att locka med andra och fler, och springa tillsammans efter jobbet en dag.
Jag blir glad och varm, inte bara av att springa, men inombords och tänker JA! Såklart att vi ska göra det. Malmö Montessori After Work Run!

söndag 11 september 2016

Peu n´importe si tu m´aimes



 
Vi tar Pariståget från Cannes till Nice, hoppar av och byter till ett mindre tåg som stannar vid en pytteliten station, Eze sur mer, som inte är just mer än en gammal stationsbyggnad, ett café och en stängd bar.
 
Del två av vår rivieralöpning har tagit sin början och dagens övning består av att ta oss upp för en två km lång vindlande romersk åsnestig uppför berget till den gamla medeltida staden Eze. Där har vi bokat ett deluxe rum med havsutsikt på Chateau d´Eza och ett bord på deras Michelinrestaurang på kvällen. Vi ska fira trettioårig bröllopsdag och det ska vi fira ordentligt!
Men finns det verkligen inte enklare sätt att ta sig upp till staden än på en åsnestig?? Självklart gör det det! Det är väl snarare så att det inte finns någon svårare väg … vilket är precis meningen.
 
Vi kämpar på längs grustigen. Ibland finns det inhuggna trappsteg i berget, ibland inte. Utsikten är fantastisk över havet och kusten och vi tar oss allt högre upp.
 
Vi är framme, kommer upp på baksidan av sagostaden och letar oss in i den smala, vindlande gränderna efter vårt slottshotell. Hotellet är pyttelitet och bevarat sen tolvhundratalet. Det är femstjärnigt, utsett till det mest romantiska hotellet i Europa 2015 och ett av de hundra mest exklusiva i världen. Dagen och kanske hotellet till ära har vi inte våra vanliga svettiga löparkläder när vi anländer för incheckning. Jag har blommiga shorts och Anders ett par vita. Vi blir mycket vänligt mottagna, men, ”Var har ni ert bagage?” ”Det har vi på ryggen.” Conciergen är bekymrad, ”Men ni vet att man inte får ha shorts, gympaskor och t-shirt på restaurangen?” Absolut! För djupt nere i våra ryggsäckar ligger svarta högklackade skor, en svart klänning, byxor, slips och franska herrskor. Ända sedan avfärd från Sverige från Nice till Cannes och uppför berget till Eze har vi släpat finkläder för att leva upp till den ”elegant dresscode” som restaurangen förskriver. Oh la la!
 

Vi sippar Champagnedrinkar med blåbär och njuter av stillheten och utsikten, beundrar och begrundar himmelsängen och förbereder oss för kvällen. Hallå, visst är trettioettårig bröllopsdag också mycket viktig och värd att fira?! Bara 364 dagar dit ..!

 

Il me dit des mots d´amour



 
Det är precis i slutet av augusti, det är extremt tidigt på morgonen och vi är på väg till Nice och franska rivieran för att utföra två väldigt viktiga uppdrag. Vi ska fira vår trettioåriga bröllopsdag och vi ska fira den med besked genom springa längst kusten mellan Cannes och Nice.
För trettio år sen vandrade vi på darrande ben in genom den lilla vita kyrkan i Vellinge för att säga Ja! till varandra framför prästen, och trettio år senare efter ett långt och äventyrligt liv tillsammans säger vi Ja, såklart! till att springa längst Medelhavet med varandra. Vi har 35 km framför oss och det är 35 grader i solen mitt på dagen och vi har allt vårt bagage med oss i varsin löparryggsäck på ryggen. Varmt, svettigt och alldeles, alldeles underbart!
Egentligen ska vi fira själva bröllopsdagen på ett slott i den förtrollande lilla 1200-tals staden Eze en bit upp i bergen, men vi gör själva löpningen i två etapper. Första dagen sätter vi av i maklig fart längs promenade des Anglais i Nice. Klockan är ca elva på förmiddagen och vi har hela dagen på oss. Vi har inte bråttom och det gäller att njuta för, med handen på hjärtat, det är varken var eller varannan dag som man får möjlighet att springa längs franska rivieran. I vår ungdom tillbringade vi flera somrar vid franska medelhavskusten och det är med nyfikenhet vi försöker känna igen hotell och restauranger vi besökt för länge sen.
 
Efter ca fem km är vi framme vid flygplatsen efter att ha sprungit längs den trafikerade kustvägen, den sk lägsta cornichen. Det är lite för mycket bilar och vi försöker leta oss längre ned mot stranden. Bättre! Nu hittar vi strandpromenader i de små badorterna och vi kryssar mellan caféer, lyxbåtar och badgäster. Stränderna är inget för veklingar, snarare för fakirer, eftersom man får lägga ut sina badhanddukar direkt på stenarna. Hårt. Väldigt hårt.
Lyxyachter i olika storlekar och modeller, högsta formen av lyx tycker vi. Vi stannar och fotograferar och låter oss förföras. Tänk om … tänk om man varit så gräsligt rik att man kunnat köpa en lyxbåt i Medelhavet. Fast, nej, det hade vi ändå inte gjort för både Anders och jag blir tyvärr väldigt sjösjuka. Otur och en mycket bra anledning: Alltså ingen båt!


 
Hellre då ett par liter vatten! Det är rejält varmt och vi köper vattenflaskor så ofta vi kan. Kan inte dricka för mycket vatten en dag som denna.
 
Dags för lunch. Vi stannar till i en mycket speciell ort, Villeneuve Loubet, som egentligen bara består av ett antal spektakulärt båtformade höghus med jättebalkonger mot havet och en marina. Vi äter en enorm lasagneportion och njuter av dagen, värmen och livet.

Ny energi av maten och pausen och nu vidare mot Antibes och Juan les Pins. Vi är pigga och springer på i bra art på cykel/gångvägen med havet till vänster, bilvägen och järnvägen till höger och solen i ögonen. Och så, vid strandens slut där staden tar vid står tre ungdomar. De ser glada ut, vi närmar oss. De vinkar. Det ser ut som de vinkar till oss? Men … jag känner ju igen dem … och där mitt ute i ingenting står våra barn och vinkar till oss! Philip, Emil och Sofia; Emils flickvän har åkt ned för att överraska oss på vår ”bröllopsresa”. Vilken underbar överraskning! Helt galet! Och hur i all världen kunde de hitta oss just här? De visste att vi skulle springa, och vi hade lämnat lite spår på facebook, men det mest otroliga är att när de sitter på snabbtåget till Cannes och tittar ut genom fönstret får de i en ögonblicksbild syn på oss när vi kommer springande. De hoppar av tåget i Antibes och ställer sig för att ta emot oss. ”Plötsligt händer det” och ”När du får oväntat besök” är TV reklamslogans som blir helt sanna och jag kan inte säga annat än ”Merci” mina underbara barn. Bättre present kunde vi inte få.
 

Vi bestämmer att vi ska ses i Cannes på kvällen och Anders och jag springer vidare. Antibes är en riktig ”sommarstad” med caféer, restauranger och turister. Jag blir frestad och vill stanna, men vi har en bra bit kvar. Framförallt en seg backe upp genom Antibes, pust, för att komma ner på Juan les Pins sidan. Nerförsbacke! Värda en glass och en paus på strandpromenaden.

 
 
Nästa etapp är ganska dryg och tråkig. Vi springer på en jättesmal trottoar med en mur på ena sidan där växter hänger och aldrig verkar ha blivit klippta och en strakt trafikerad väg på andra sidan. Vi har varit på väg i fem timmar i stekande sol och det känns som att vi gärna vill komma fram. När smakar en coca cola bäst? Nu!
 
Vi närmar oss Cannes. Badstranden och husen i utkanten känns som tagna ur en James Bondfilm från sextiotalet. Tiden verkar ha stått stilla, bara bilmodellerna är nya. Märklig känsla. Borde det inte vara lite lyxigare i Cannes?
 
Och då svänger vi runt hörnet och Croisetten breder ut sig. Hela Cannesbukten ligger framför oss. Palmer, sandstrand, svarta blanka bilar. Hotell Carlton tronar i mitten och lyxiga butiker med kläder, skor och klockor flankerar. Vi är framme! La vie en rose!