Från Kap till Kap

När jag var liten kunde jag sitta klistrad framför en spännande historiebok. Tänk om man levt på den tiden då man trodde jorden var platt och bara de allra modigaste vågade ge sig ut i ett fartyg för att testa ”kanten”. Vad skulle hända? Skulle man ramla av med båt och allt? Eller var det faktiskt så att man kom någon helt annanstans? En av de största ”upptäckarna” som fascinerade mig mest var Vasco da Gama, som efter många vedermödor till havs, rundade Afrikas sydspets; Goda Hoppsudden vid juletid 1497.

2015 var det dags för oss! Efter en vacker bilfärd längs kusten ner från Kapstaden då vi
bl a gjorde en avstickare till sjöss ut till en Sälö, körde vi in i Cape Nature Reserve, parkerade bilen och välkomnades av en … struts!
 
Tänk att stå vid Goda Hoppsudden drygt femhundra år efter Vasco och spana ut över havet. Samma värld men ändå så oerhört annorlunda.

Efter det obligatoriska fotot vid Goda Hoppsudden var det dags att bege sig uppåt längs klipporna för att komma upp högst och få den bästa utsikten. Strålande sol på blå himmel, blått hav och mellan 25-30 grader i luften. Men nu är det inte så enkelt att det bara finns en kap; Goda Hoppsudden, det finns en kap till, Cape Point, på lagom löparavstånd. Dit var vi på väg och det lutade lagom uppför. Precis som i Taffelbergen växer det mängder av blommor och växter vi aldrig sett tidigare.
 
Underlaget var väldigt lättlöpt och mjukt, man hade gjort en stig med träribbor på bredden.
Ungefär halvvägs tittar vi ner för bergskanten och ser en liten kritvit strand. Ganska svettiga vid det här laget skulle det sitta fint med att svalka sig i havet.
 
Efter en väldigt lång trappa ned till stranden möts vi av en skylt som jag tolkar som att det i princip är förbjudet att bada. I alla fall är det väldigt farligt. Vi ser det som en utmaning, slänger av oss kläderna, utom trosor och kalsonger, och vandrar ut ungefär till knäna. Då tornar jättevågor upp sig och fäller oss! Och det är jättekul, så vi gör det igen och igen och … tills vi känner oss helt färdigbadade, klär på oss och kämpar oss uppför trapporna igen.

Vi fortsätter löpturen och når Cape Point och denna gång möts vi av … babianer. Och mängder av turister som kommit med buss.

Nu är vi verkligen hungriga, köper pizza och hittar en plats på resturangens terrass. Sugna är verkligen också alla babianerna, som gör allt för att stjäla mat. Som tur är finns det gott om babianvakter, inte barnvakter, som kämpar för att mota bort de sluga aporna.

Vi är mätta och belåtna och har klarat oss undan babianattacken. Jag köper en keps i shoppen, Anders går upp till fyren och sen är det bara för oss att springa tillbaka till Goda Hoppsudden, sätta oss i bilen och dra vidare mot nya äventyr!

Fem km bakom ett tomteskägg

Hur tillbringar man nyårsafton på bästa sätt? De flesta skulle förmodligen tänka på champagne, goda middagar och fyrverkerier. Det håller jag med om. Men innan dess, på dagen alltså? Vad kan väl vara mer uppiggande och inspirerande än en liten löpartävling! I år var det alltså för min del dags att delta i Sylvesterloppet i Pildammsparken i Malmö. Man kunde välja mellan ett och två varv och två varv var totalt på 5, 4 km, ”A walk inte park” så att säga.

 Solen sken, det var gnistrande kallt och många sugna löpare stod och hoppade för att hålla värmen. Men inte jag. Jag var nämligen väl påpälsad som tomte! Två varv runt Pildammarna är oftast inte ett jättestort äventyr, men drygt fem km i tomtedräkt, skägg och luva är en upplevelse. Både för den som springer, medtävlarna och åskådarna. För det hör nämligen till historien att ingen, absolut ingen var utklädd till någonting förutom jag! Ja, ska jag vara riktigt ärligt så lyckades jag faktiskt få min kära familj, som också deltog i loppet, att bära tomteluva. Det var snällt tycker jag. Det gjorde att vi blev en riktig tomtefamilj…

Jag älskar att klä ut mig på lopp vare sig det är meningen eller ej. Min hittills bästa bedrift i den klassen var när jag sprang en mil utklädd till en mycket tjock groda med väldigt begränsad sikt, ledsagad av en gorilla. Men det är en annan historia…

I alla fall; klara färdiga spring! Det börjar bra, luvan är på plats, skägget sitter som limmat och publiken och medtävlarna är glada. ”Finns det några snälla barn?” Jo då, det finns det gott om. Jag ”ho ho ho:ar” mig fram Varför pratar alla tomtar amerikanska? High five på dig! Farten är riktigt god, i alla fall för en tomte och jag blir triggad av barnen som ropar till sina pappor ”Du måste springa förbi tomten”

Men sen blir det jobbigt, för tomterocken vägrar sitta kvar. Den vill liksom bara glida av… Hur hårt jag än spänner skärpet om midjan så bara glider rocken upp. Herregud, jag kan ju inte skrämma barnen som blottartomte!

Sista varvet handlar om att hålla utrustningen på plats så att säga och gå i mål med hedern i behåll.  Det gör jag. Jag vinner tomteklassen förstås och är redan i full gång med att fundera ut hur jag ska optimera 2016 års tomte.

 

Idag var jag otrogen … mot mina löparskor!

Varför?? Varför väljer man att överge sina kära, sköna, perfekt sittande Adidas boost löparskor för att tillbringa 26 km på ett par rullskidor??

Ända sen jag var ung, eller, ja, yngre, har jag alltid tyckt att det såg så härligt och festligt ut att susa fram på rullskidor, coolt liksom. Rullskidor är inte festligt, det är närmast tragiskt och otäckt. En skånings patetiska försök att åka längdskidor. Har man ingen snö får man ta asfalt under hjulen.

Rullskidor är luriga och opålitliga. Första gången jag ställde mig på dem kändes det som Bambi på isen. Dessutom sitter man fast. Både med händerna och fötterna. Det är alls icke som på slalomskidor i utförsåkningen. Skulle man råka ramla i backen så tappar man oftast en skida eller stav och snön är hyfsat mjuk. På rullskidor ligger man i asfalten. Så gick det också första gången. Ingen bra början på ett förhållande. Därför åkte rullskidorna ner i garaget, men fick alltså komma ut i dag, denna soliga söndag, då halva Malmös befolkning tagit sig ner på Ribban för att promenera, cykla, springa och åka rullskidor. I och för sig är det ganska meditativt när man väl kommit in i lunken så att säga. Man riskerar inte köra vilse och köra fel för det går liksom bara rakt fram. Jag hade trott att med alla mil i mina vid det här laget starka och uthålliga ben skulle det vara lätt som en plätt att åka rullskidor och fort skulle det framförallt gå. Det gör det inte. För rullskidor åker man framförallt med ARMARNA, så idag har jag stakat i 26 km. Undrar hur mina armar kommer att se ut i morgon? Som en rysk kulstöterska?? Normalt skulle jag mer klassificera dem som spaghetti.

Eftersom vi gillar att mäta och hålla koll och tävla, i alla fall inom familjen, så har vi var sin fitbit som bla mäter steg och kilometer. Om man springer går det bra att fästa den lite varstans på kläderna, men om man åker rullskidor får man nästan inga steg alls. Så därför, smart som jag är, tänker jag att om jag stoppar ner fitbiten i pjäxan så får jag i alla fall fler steg registrerade. Då händer det otroligt märkliga att när jag är på väg tillbaka på mina rullskidor så ser jag att det ligger en lite tilltufsad fitbit vid sidan av vägen jag åkt på. Hm, där ligger en fitbit tänker jag. Det var ju rysligt synd om den som tappade sin fitbit. Det är inte roligt för de är inte billiga. Och eftersom jag är en god människa böjer jag mig ned, tar upp den och stoppar den i fickan och tänker att när jag kommer hem kan jag försöka spåra ägaren. Väl hemma berättar jag om den upphittade fitbiten för familjen och får frågan ” Men var har du egentligen din egen fitbit?” Eh, ja just det, i pjäxan … eller?? Nej, jag hade oturligt och olyckligtvis tappat den. Men också turligt och lyckligtvis hittat den. MIN EGEN FITBIT!

Nej, rullskidåkning ser jag som en parentes i mitt liv. Jag lovar att vara trogen löparskorna!