På liv och död i Sarajevo

I nästan ofattbara FYRA år var Sarajevo belägrat under Balkankriget, den längsta belägringen i modern tid. Förlusterna och lidandet var enormt; 20.000 döda och 56.000 sårade, varav tusentals barn. Kriget är bara tjugo år bort och det är med blandade känslor jag står på startlinjen till Sarajevo halvmarathon. Ett lopp genom gammalt och nytt, den turkiska stadskärnan med kullerstenar, huvudgatan med moderna shoppinggallerier och överallt kulhål i husfasaderna  från maskingevär. Och mitt i allt detta, ungdomar som dricker cappuccino iklädda dyra italienska kläder och skor.

Solen strålar och det pumpar peppande musik i högtalarna. Jag är i bra form och sugen på att springa 21 km i en spännande stad där nutid och historia samtidigt är närvarande. Det är sannerligen omöjligt att inte bli känslomässigt berörd.

Vi startar utanför BBI shoppingcenter och springer utmed huvudgatan Marsalia Tita. Det är modernt och renoverat och trädbevuxet. Ganska snart viker vi av till höger och springer uppför en gata som leder till Stadion. 1984 hölls vinter OS i Sarajevo, nu är Stadion en enorm kyrkogård. Bilderna av alla dessa gravar från kriget etsar sig fast på näthinnan.

Vi vänder och springer ner på huvudgatan igen och passerar en känd katolsk katedral, Marjin Dvor; Marias slott. 

Banan går i väst – östlig riktning i en spets, vi vänder där spårvagnslinjen tar slut och springer in mot staden igen längs Vilsnovo allén som går längs floden. Vi kommer fram till Vrbanja bron. Den kallas Kärleksbron efter de första krigsoffren i Sarajevo. Det var en ung serbisk man och en bosnisk flicka som älskade varandra men som dödades för sin kärlek av krypskyttar på Vrbanja bron.

Nu blir det ännu mer historia, europeisk storpolitik. Vi kommer fram till Obala Kulia Bana. 1914 färdades ärkehertig Frans Ferdinand och hans hustru i öppen bil genom Sarajevo som på den tiden tillhörde Österrike-Ungern. En serbisk nationalist, Gavrilo Princip, låg i bakhåll och avlossade två dödande skott. Både Frans Ferdinand och hans hustru dog och detta blev inledningen till Första Världskriget.

 

 Svårt att ta in så mycket död och lidande. Därför är det befriande att springa ut ur staden och ut i naturen. Sarajevo ligger i en gryta omgärdat av berg och vacker natur. Nu bär det uppför i Bentbasa, ett spa- och naturområde. Men oj, vad det går uppför! Vad är detta, är det ett stadslopp eller ett terränglopp? Det blir allt smalare och trailaktigare och tufft att hålla farten, men nu är vi framme vid 

Kozja Cuprija, Getbron, och då vänder vi. Härligt.

 

Ett man säkert vet är, att om man kämpat väldigt mycket uppför, så får man njuta lika mycket nerför! Det går i flygande fläng och snart är jag tillbaka i bebodda trakter igen, denna gång i Gamla stan. Gamla stan har turkiska anor från medeltiden och Ferhad-Begova moskén tronar mitt på det lilla torget. Nu är det verkligen inte långt kvar! Full fart mot målet där min väninna och resekamrat väntar!

 

Medaljen om halsen, vädret och humöret på topp! 21 känslosamma, spännande och vackra kilometer är slut. Nu väntar en dusch och en god middag, kanske Punjene paprike eller Cevapcici? Eller varför inte somunbröd med kajmak? Mums …..!

 

Bland råttor i Rostock

Glitter och glamour, sauerkraut och currywurst! Hur kommer man i bättre julstämning än att ta sig över Östersjön och sätta kurs mot en riktigt överdådig tysk Weinachtsmacht? Lyckligtvis behöver man inte åka särskilt långt. I gamla östtyska städer vimlar det av julmarknader där man kan åka karusell och pigga upp sig med glühwein med schuss efter behag.

I fjor drog vi och våra julmarknadsvänner Eva och Thomas söderut mot Rostock, kanske mest känt för de flesta svenskar för sin enorma Bordershop. Men staden har faktiskt så mycket mer att bjuda på. Norra Tyskland är på många sätt gammal svenskbygd. Först och främst är Rostock en gammal Hansastad från 1200-talet. Staden bedrev omfattande handel med Sverige. Särskilt handlade man med sill från Skanör och Falsterbo. På den tiden sägs det att det fanns så mycket sill att havet kokade av fisk och man kunde skopa upp sill med händerna! Kanske är det sant, kanske inte, men därefter har både Gustaf den II Adolf och Karl XII härjat i Nordtyskland. Nu var det vår tur.

Bästa sättet att lära känna en stad är som vanligt i ett par löparskor. Gärna tidigt på morgonen innan staden vaknat och det är gott om plats på trottoarerna.

Lördag morgon i mitten av december, ovanligt varmt för årstiden, springer Anders och jag ut genom dörren till SAS Radisson Blu. Vi springer rakt in i ett julmarknadsområde och det är närmast en spöklik känsla att springa genom ett tyst tivoli utan musik, utan människor och utan dofter av grillad korv och majskolv. På vänster sida dyker Kröpeliner Tor upp. En av Rostocks sevärdheter och en kvarleva från ringmuren som byggdes på 1200-talet. Nåja, original är det kanske inte eftersom nästan hälften av all bebyggelse förstördes under andra världskriget, men tre av tornen står på sina platser igen.

Vi följer vallgraven längs ringmuren och där och då dyker plötsligt ett par råttkompisar upp i vattnet! Oväntat och oförberedda finner vi oss stirrande på varandra! Inte var dag man får en sådan naturupplevelse mitt i staden. Mätta på upplevelsen kilar både vi och råttorna åt var sitt håll.
Vi springer genom en liten park med det vackra namnet Rosengarten, tyvärr ser vi inte många rosor i december, men det är säkert fint på sommaren. Nu kommer vi till Steintor den andra av de tre återuppbyggda ringmurstornen.

Vi passerar ett bageri, mums, det doftar gott, och vi blir sugna frische Brötchen, men vi får hålla oss.
Plötsligt befinner vi oss i ett område med stora patriciervillor från tidigt 1900 tal. Vi fantiserar om vem som bor där idag i en lite halvfattig fd östtysk stad med ganska hög arbetslöshet. Advokater? Doktorer? Gatorna har lockande namn efter forna tiders storheter och nu är vi på Rosa Luxemburg strasse. Rosa Luxemburg, vem tusan var nu det? Kan inte riktigt placera henne, måste kolla upp så fort jag tillbaka till hotellet!

Vi sätter kurs mot Lindenpark, nästan som en liten skog mitt i Rostock. Det är rofyllt och stilla och de enda vi träffar på är några enstaka hundägare. Historien berättar att denna park ursprungligen var en kyrkogård men att gravstenarna sedan många år är borttagna.



Nu börjar vi snart få ”hemmavittring!” Vi närmar oss Rostocks hamn och springer längs kajkanten. Vi stannar till vid den kända restaurangen Zum Alten Fritz. Det vattnas i munnen; specialiteter som Schweinshaxe och mikrobrygd öl! Det får bli ett bord för fyra i ikväll!
Vi tar trapporna upp till hotellet med språng, joggar lagom avspänt in genom svängdörren. En snabb dusch och sen en välförtjänt rejäl tysk frukost.