Äventyrslöparavslutning i skogen utan tomtar och troll men med barn och föräldrar!

Sommaravslutning för alla Äventyrslöpande  Kids i Skrylle! Och för att göra det ännu festligare och utmana den äldre generationen hade vi denna gången även bjudit in föräldrarna. Sex modiga föräldrar hade satt på sig löparskorna och de gula västarna och vågat följa med!
Trettio nyfikna löpare stod på "startlinjen" i det fantastiska vädret. Här gällde det att hålla koll på de gula markeringarna och följa elljusspåret.



Första stoppet kommer ganska snart, en liten damm som väcker nyfikenheten hos både stora och små. Massor med vattenlevande varelser gömmer sig både under och ovanpå ytan, grodor, vattensalamandrar, skräddare och fjärilar. Vi får slita oss även om det är svårt för vi ska vidare.



Vi springer på stigen genom tät granskog med olika sorters mossor. På något ställe har man avverkat skog och vi funderar på vad man använder de nedsågade träden till. Många bra förslag kommer upp som byggnadsmaterial och möbler. Fortfarande finns vitsipporna kvar även om de börjar vissna i värmen, men vi spanar efter andra blommor; de fridlysta gullvivorna, och det dröjer inte länge innan de dyker upp!



En km, två km, tre km ... Det är varmt och vi kämpar på. Vad är det här? Ett mystiskt gammalt militärförråd från andra världskriget kanske? Vi kan inte komma in men man kan alltid klättra upp!



Nu är det inte långt kvar och det börjar dyka upp en massa fågelholkar. Storleken på hålet berättar vilka slags fåglar som kan tänkas vilja bo i holken. Barnen uppmärksammar mig på en annan sorts holk utan hål med en bredare öppning undertill. Vad är det här, jag har ingen aning. En fladdermusholk förstås! En sådan har jag aldrig sett. Några av barnen har till och med byggt sådana i sina trädgårdar. Det är det fina med Äventyrslöpning, att vi lär av varandra.



Vi är framme och har avverkat fem km på årets varmaste dag! Gissa om vi är stolta! Nu är det dags för picknick, men mest av allt är vi törstiga på vatten. Runt picknicken pratar vi om vad vi har sett och hört; en kopparödla, en hackspett ...





Vi har bara pyttelite tid på oss men skyndar till naturlekplatsen. Alla vill åka linbana! Bussen väntar på att köra oss tillbaka till Montessori. Alla är överens om att vi haft en härlig dag och att vi gärna stannat ännu längre. Vi belönar oss med att äta vars TRE av de de magiska Mariekexen; riktigt busigt på bussen : )

En nostalgisk upptäcksfärd genom vårvackra Malmö

Förlåt! Jag backar, jag ger mig ... Malmö är FANTASTISKT! En solig söndag i början av maj när bokarna precis vecklat ut sina ljusgröna blad, blommorna exploderar i alla färger och unga och gamla provar på hur det känns att ta av sig jackor, mössor, vantar och vänder ansiktena mot solen.



Jag ska ge mig ut på en 20 km runda i Malmö och jag har ett mål. Jag ska besöka Malmö äldsta? koloniområde, Zenith, som jag vill upptäcka och titta närmare på. Det ligger mitt inne i stan, nära Värnhem, och det är inte så många som känner till det. En riktigt spännande upplevelse väntar alltså!



Jag startar hemifrån på Rosenvång, springer genom Solbacken och in i Pildammsparken. Det är skirt grönt, både vitsippor och gulsippor blommar fortfarande och blomstergatan vid Margarethapaviljongen är praktfull. Jag springer genom parken, runt dammarna och snirklar mig igenom ankmatande familjer.

Upp till Triangeln och förbi Johanneskyrkan.



Springer på Friisgatan som nu är avstängd för att låta uteserveringarna breda ut sig den korta tid på året det faktiskt är möjligt att sitta ute och ta en kaffe eller öl utan att frysa ihjäl.



I Folkets park är det matmarknad med Street food och folk trängs vid vagnarna för att få en smakbit.

Jag springer genom Sorgenfri, förbi ABF huset där jag höll studiecirklar i engelska och franska i tidernas begynnelse, och beundrar de välskötta gamla arbetarbostäderna där barnfamiljerna nu hjälps åt att hålla iordning odlingslådor och rabatter. Har Mellersta kyrkogården på vänster sida och kommer ut på Nobelvägen.

 

Tar en bild av huset min mormor och morfar bodde i och där jag tillbringade mycket tid när jag var liten. Min mormor och morfar var världens snällaste och de hade mycket stort tålamod med mig när jag krävde deras deltagande i mina fantasifulla lekar.



Springer förbi ödetomten med det riks(ö)kända romska lägret på Nobelvägen som slutligen revs. Just ingenting har hänt med marken sen dess. Undrar vad som ska byggas här och när?



Nu, efter 8 km, är jag framme vid Zeniths koloniområde! En oas av grönska mitt bland hyreshusen. Jag uttrycker min beundran för en dam som stannar upp i trädgårdsarbetet och berättar bl a att föreningen firade 100 års jubileum 1996 men att hon själv inte varit kolonist mer än i nio år. Vi pratar och jag kommenterar att hon på dialekten låter som hon har rötterna i Stockholm. Jo, det är förvisso sant, och när jag prisar Bromma koloniområde som det finaste jag någonsin sett, erkänner hon villigt att där har hon minsann pallat äpplen många gånger, att hon gått på Bromma läroverk, men att det var väldigt länge sen och att det är preskriberat nu! Ja, äpplepallningen alltså, inte studierna ...
Stugorna på Zenith är helt underbara, pyttesmå, gjorda av ett hopplock av överblivet virke och utan el.









Till sist får jag slita mig. Jag har hyfsat lång bit kvar och mycket mer att upptäcka.
Jag springer vidare över Föreningsgatan och kommer in på Kungsgatan.



St Pauli kyrkan är nyrenoverad och mäktig i mitten av Kungsgatan.

När vägen tar slut springer jag över Drottninggatan och korsar kanalen och kommer in på ett söndagsöde Gustav Adolfs torg.



Snabbt över torget och in på Gamla kyrkogården där Malmös historia är påfallande närvarade genom mer eller mindre kända Malmöbors gravar.



Jag känner mig alltid lite obekväm när jag springer genom kyrkogårdar även om jag inte precis tror på mumiernas hämnd eller något liknande, men jag är ändå glad när jag kommer ut på andra sidan. Jag springer in i Kungsparken förbi kasinot och förbi våra söners favoritlekplats, "tåglekplatsen", en ganska liten lekplats som alltid låg i skugga. Där brukade vi leka när pojkarna var små och vi hade vår väldigt stora och helt ouppfostrade älskade Berner Sennenhund med oss. Men det var på förra århundradet... Pojkarna är stora och Nessie, vår hund, är sedan länge i hundhimlen.
Nostalgi och minnen. Jag springer över till Slottskaféet och där pågår en fantastisk tulpanutställning. Inte behöver man åka till Holland inte!

   



Beundrar den gamla möllan på Mölleplatsen och vänder blicken nittio grader och imponeras av Turning torso. Gammalt möter nytt. Fast här ser nästan den gamla kvarnen mäktigare ut ...

   

Slår en blick på de gamla "fiskehyddorna".



Korsar vägen vid Tekniska muséet, förbi Turbinen och är nu nere på Ribban, "hemmabanan", "blodsmaksbanan", intervallbanan ... ja, en tre km lång asfaltsraka som man kan använda till vad man vill. Här har det sprungits, cyklats, åkt rullskidor och simmats, mellan bryggorna förstås, många, många kilometer genom åren.





Är framme vid bågskytteklubben i slutet av Ribban och minns hur vi haft kick off med personalen där och minns också hur jag sköt mig till en silvermedalj. Är man tävlingsmänniska så är man och då gäller det att skjuta pilar för glatta livet, även om man aldrig gjort det förut och vi är där bara för att ha kul och leka.
Passerar den nya Glasbruksskolan och kommer ut på Övägen där förr de gamla Dragörbåtarna la till och nu inget är sig likt.  Mer än ett par cementsilos som man lämnat kvar av nostalgiska skäl och som ska bli bostäder? Undrar hur man möblerar i en silolägenhet??



Några gamla fina fiskebåtar finns fortfarande kvar.



Jag springer i kringel i krokar i gamla Limhamn och beundrar avundsjukt de välbevarade gamla husen. När ska jag få ett sådant? Förmodligen aldrig!





Nu börjar äventyret på 20 km genom Malmö en söndag i början av maj springa mot sitt slut. Jag tar vägen förbi vårt koloniområde med odlingslotter på Bispgatan. Nu går det fort. Fort innan det är dags att gräva upp nypotatis, plocka vaxbönor, sockerärtor, göra sylt på egna björnbär och saft på egen fläder. Bäst att skynda, bara ett par månader eller så, men först av med löparskorna och en skön dusch efter dagens upplevelser!

Äventyrslöpning med hembesök!

Vart ska vi springa idag? Det formligen spritter i benen på Äventyrslöparna och jag berättar att idag ska vi springa på ett helt annat håll än vi gjort de tidigare gångerna. Vi ska dra mot Rosenvång bort mot Djupadal och passa på att testa på lite nya lekplatser på vägen.


Nu blev det inte riktigt så. När vi ätit mellis på en rolig lekplats kom vi på att både Alvin och jag bor på veckodagsgatorna på Rosenvång; Alvin på tisdag och jag på fredag, det får vi undersöka!



I min trädgård passar vi på att fika på de magiska Mariekexen som man får löparkraft av : )
Vi testar en lekplats till och då tycker Albin att vi ska kolla in var han bor.



Vi springer längs hela Vanåsgatan långt och länge och till slut hittar vi hans hus. Där kikar hans söta katt ut genom fönstret!
Vi tar vägen genom Bellevuegården tillbaka och skymtar Beas hus.
När ska vi springa hem till oss? undrar de andra barnen i gruppen. Ja, vi lär inte hinna idag, för vi har varit ute i två timmar och sprungit nästan fem km och det är helt fenomenalt tillräckligt för små Äventyrslöparben!

Sol vind och vatten ...

Näsan fylls av tångdoft, i öronen hörs fåglarnas kvitter och i blicken möts den blå himlen och det glittrande havet. Det är Valborg och vi har utmanat oss med en långtur på Skåneleden på Bjärehalvön, en landsända som tävlar med Österlen om att vara det vackraste i Skåne, ja kanske i hela Sverige. 

Vi ska inte bara springa idag utan vi ska både springa och cykla. Vad kan det heta, duathlon kanske?

Vi hänger cyklarna på bilen och kör upp dem till Torekov, och efter en underbar fika i det nyöppnade bageriet i hamnen kör vi bilen tillbaka till Skepparkroken och parkerar den där, ca en mil från Ängelholm. Det är den första riktigt soliga dagen på länge och vi längtar efter att komma ut. Det är ganska kallt, ca tio grader, så det får bli långa ben och tunn jacka på. Det är på dagen en vecka efter Wien marathon och nu ska vi testa ben och fötter på en utmanande sträcka på 24 km till Torekov. Där ska vi hoppa på cyklarna och cykla tillbaka. En liten sträcka på nätta 28 km.

På Skåneleden vet man aldrig hur underlaget kommer att bli. Det kan vara allt från platt asfalt till som i detta fallet mycket klurig traillöpning på lösa stenar …

Men vi är inte ute efter några snabba tider eller rekordhastigheter här. Vi ska njuta, uppleva och springa med mindfullt sinne. Vad dyker upp bakom nästa krök? Det vet man aldrig. Vi har tagit med oss bananer och kanelbullar så att vi kan pausa på vägen.

 

Naturen är väldigt skiftande; hed, sankmark, tång och lösa stenar, inte så handikappanpassat med andra ord.

Fåglarna kvittrar och skriker och skränar som havsfåglar gör. Vi spanar och spanar ut över havet för att försöka få syn på en säl. Kan det vara … nej, det kan det väl inte …? Jodå, en bit ut i vattnet på en sten ligger en livs levande säl och viftar lite slött med labben!  Vilken tur vi har!

Några väldiga huggna stenblock reser sig på stranden. Vad kan det vara? En rest från ett jättefort tror jag, en del av en gammal fabrik tror Anders. Det visar sig att vi har hittat resterna av Dagshögs över hundra år gamla stenbrott. I slutet av artonhundratalet började man bryta sten för att krossa till makadam eller hugga till gatsten. Arbetet var riskfyllt och avbröts på 1960-talet. Kvarlevorna ser närmast Sovjet brutalistiska ut i arkitekturen.

I bit därifrån ligger en annan Dagshög. Det är vikingakungen Dags gravhög. Han och hans män stred mot de illasinnade hallänningarna och blekingeborna som försökte erövra Skåne. Men det gick inte. Högen är från början en bronsåldersgrav och Skånes största gravhög.

Fler naturupplevelser ska vi få erfara. Strax innan Torekov möter vi en stor fårflock. Det är inget att väja för. Vi håller till höger och fåren till vänster.

Framme i Torekov passar vi på att äta en underbar spätta på grovt bröd i Fiskhuset. Det tycker vi att vi är värda.

Dags för del två, cykling. Nu är det ett år sen vi började träna långcykling inför Vätternrundan, men vi ska ju bara cykla knappt tre mil … men oj, vad vi börjar sakna cykelskorna och inte minst cykelbyxorna! Hmm, att det kan vara en sådan skillnad att cykla med löparskor.

Det är sparsamt med trafik och vi har i princip vägen för oss själva förutom för en Corvette som smyger upp bakom oss. Båstad kommun är en av de rikaste i Sverige och det märks inte minst på bilparken.

Landskapet är böljande och vackert och överallt odlas det och marken är täckt med fiberduk. Det känns tryggt att veta att Bjärepotatisen och chipsen är på tillväxt!

Det står en sten vid vägkanten som vi tror är en runsten men det kan inte beläggas och vi hittar inga runor på den.

Sista biten går genom en ljus grönskande skog och där står vitsipporna i fullaste blom.

Vi är framme vid bilen efter halv dag i löparskor över hed och sten och i cykelsadeln på slingrande vägar mellan bondgårdar och trevande rapsfält. Ljuset och färgerna, gult och blått. Den svenska sommaren knackar på dörren.