En dag i mitten av sommaren för en del år sen gav jag och
Anders oss i väg till Svalbard. Där finns världens nordligaste bosättning, där
är det beckmörkt dygnet runt tre månader om året och där släpper permafrosten
aldrig taget. Vi var på väg för att delta i Spetsbergen maraton, världens
nordligaste maraton i bebodda trakter.
Vi startade klockan tio på förmiddagen en lördag i mitten av
juni på idrottsplatsen i Longyearbyen på Svalbard. Det var en liten men erfaren
skara av grånade män som trängdes vid startlinjen tillsammans med fem (!))
kvinnor, varav jag var en. Solen tittade försiktigt fram över isbergen, det var
nästan vindstilla och temperaturen strax över nollstrecket, dvs en perfekt
sommardag på Svalbard! Det innebar också en gedigen vinterklädsel; långa, varma
löpartights, undertröja, löparjacka, vantar, pannband, ja rubbet.
Så gick startskottet och vi satte i väg mot äventyret. Inte
ett träd eller buske eller knappt ett grönt grässtrå så långt ögat kunde se.
Spetsiga isberg och moränliknande mark, där snön hade smält och vattnet
förgäves försökte hitta ned i permafrosten. Naturen på Svalbard är fullständigt
unik.
Direkt efter starten gick det uppför mot de gamla
gruvbosättningarna som gjorts om till vandrarhem och bostäder. Vi fortsatte
förbi vita träkors i bergssluttningen. Det var byns gamla begravningsplats, som
man inte fick använda längre eftersom allt det man gräver ned i permafrosten så
småningom kommer upp av sig själv och kommer i dagen …
En sväng genom Longyearbyen med sina säreget målade trähus
och som fick sitt namn efter amerikanen Mr Longyear som grundade staden i
början av 1900-talet. Där bor 2500 människor, som antingen jobbar i kolgruvan,
bedriver arktisk forskning vid stadens universitet eller tar hand om turister.
Nu började det bli riktigt spännande! Vägen svängde ut ur
byn och gick längs isfjordens kant med de höga, spetsiga isbergen i bakgrunden.
Nu dök också de första isbjörnsvakterna upp, funktionärer prydligt utposterade
längs grusvägen med gevär över axeln. På Svalbard finns det dubbelt så många
isbjörnar som människor. Isbjörnen fruktar inte människan utan ser henne i
första hand som levande föda. Därför får inte någon lämna tätorten utan gevär. Ett
antal turister och invånare har skadats och dödats av isbjörnar genom åren och
jag funderade på om min knallröda löparjacka skrämmer isbjörnar eller kanske
istället fungerar som ett rött skynke för tjurar? 
När vi rundat ”Varning för isbjörn” skylten satte vi fart
mot flygplatsen. Här var vägen asfalterad och ute i isfjorden låg exklusiva
kryssningsfartyg med utländska besökare och välbeställda turister, som
obekymrat vandrade mitt i gatan, det vill säga mitt i loppet! Ute på
flygplatsen rundade vi terminalen och sprang förbi både ryska och norska
flygplan.
Efter flygplatsen bar det av brant uppför mot gruvorna i
berget. Marken var täckt av svart kolstybb och nu började det bli riktigt
klurigt. Vägen smalnade av och där snön hade smält blev det halt och slipprigt.
Man fick närmast trippa på bergssidan för att inte halka i sörjan. En äldre
norsk gentleman och medtävlare räckte mig handen så jag inte skulle snubbla.
Så, efter en härlig utförslöpa var vi tillbaka där vi
började. Halvmaratonlöparna gick i mål, men för oss var det bara att gå in på
andra varvet. Det skiljde sig inte nämnvärt från det första mer än att några
polarrenar promenerade längs vägen och betade, gud vet vad, i denna karga
natur. Draghundarna hade börjat vakna till liv och skällde våldsamt när vi
passerade deras hägn. De var förmodligen hungriga och sugna på de sälkadaver
som hängde på tork just utom deras räckvidd. Stormfåglarna cirklade över
isfjorden medan en nästintill kamouflagefärgad vit polarräv pilade upp längs
bergssidan.
Så till slut var jag framme vid mål för andra och sista
gången efter nästan exakt fyra timmars slit och oförglömliga intryck. Jag kunde
dessutom nöjt konstatera att jag nått mitt eget mål, att vinna damklassen. Av
de fem kvinnliga löparna var vi bara tre som kom i mål. Vi får bara hoppas att
de andra tröttnade och bröt, och att de inte blev isbjörnslunch …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar