Helgens #äventyrslöpning var av det mer ovanliga slaget. Vi
åkte till Stockholm för att fira yngsta sonen Emils 25 års dag. Naturligtvis
var vi också tvungna att passa på att hinna med en löparutmaning, hur skulle
det annars sett ut? Jo förmodligen med besök i en massa onödiga butiker, museer,
utställningar … Nåja, det är kanske inte så dumt det heller, men nu stod den
klassiska Bellman stafetten på Norra Djurgården på programmet i stället.
Födelsedagen firades kvällen innan med en hejdundrande middag med dryck därtill
och avslutades med en hemgjord marängtårta som sonen och flickvännen hade
egentillverkat. Jag nämner allt detta för att förklara hur oddsen vad gäller
rörlighet och snabbhet låg till inför lördagens tävling. Bortförklaringar
alltså : )
Hur som helst, på lördag lunch när solen stod i zenit och temperaturen
plötsligen sprungit upp på sommarvärme stod vi fyra starka (?) löpare, varav
tre 50 plus, redo för stafetten under lagnamnet OrkaNu! Nu var åldern i och för
sig inte det största handikappet. Problemet var att vi var en löpare för lite. Tanken
bakom tävlingen var att fem personer skulle dela på 20 km varav första sträckan
på 5 km skulle delas på två personer som alltså skulle springa 2,5 km var. Hm,
är detta en matteuppgift eller en löpartävling? I alla fall, detta ledde till
att Anders gick ut som första man och sprang 2,5 km i bra tempo. Sen i stället
för att växla pinne, toknålade jag om hans tröja genom att först riva av den
första nummerlappen och sen kvickt sätta på nästa nummerlapp för sträcka två. Därefter
ilade Anders i väg igen. Och han hade nu lite att ta igen på den ledande
kenyanen … Philip gick starkt ut på sträcka tre i riktigt bra fart, vilket han
måste göra eftersom han var lagets hopp. Sträcka fyra tog vår mycket gode vän
Ulf, en gammal studiekompis från lärarutbildningen som på äldre dar skolat om
sig till präst. Han påstod ihärdigt att han aldrig sprungit fem km snabbare än
på trettio minuter, vilket jag påstod var rent struntprat. Nu gällde det att
stå upp för laget och det ska också visa sig att han kom in på en långt mycket
bättre tid. Kan kanske bero på att han hade Gud vid sin sida? Nå väl, jag är
sist ut. Banan är långt ifrån platt. Upp och ner, upp och ner. Gårdagens
utsökta kungsflundra gjorde att det var tungt. Jag flyger inte fram som den
hjort jag önskat över kullarna och jag får aldrig till en riktigt jämn och
bekväm andning. Det är helt enkelt ganska jobbigt. Punkt.
Helt illa gick det trots allt inte och när alla löpare
kommit i mål, vi hade avnjutit vår riktigt goda picknick och alla tider räknats
visade det sig att vi kommit i mål på 134 plats av 357 lag. Hallå, övre halvan,
det får man vara nöjd med en dag som denna med våra förutsättningar. Att bli
slagna av studentlag med raska gossar i tjugoårs åldern och en och annan kenyan
är helt OK. Så ska det ju faktiskt vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar