En Trädlund, eller i alla fall Träd i Lund

Att Lund är en liten stad i södra Sverige känner nog alla till. Att en lund har med träd att göra vet nog också de flesta. Att kombinationen också stämmer bra kanske inte är lika känt. I alla fall visste inte jag att Lund mer eller mindre är en lund, fylld av träd och grönska. Inte förrän jag bestämde mig för att lägga veckans långpass i Lund, på jakt efter nya löparmarker.

Med början i södra Lund kom jag snabbt närmare civiliserade trakter.



Där hittar man Stadsparken som ligger som en grön lunga i centrala Lund, med dammar som piggar upp och så här års så klart mycket påskliljor.



Vidare västerut till Folkets Park, som nog är lite mer åt det vilda hållet. Vildare än intrycket man kan få av gräsmattan och tulpanerna.





Ännu längre västerut, faktiskt nästan så långt man kan komma i Lund i trakterna av Värpinge, ligger en liten ravin med en å som slingrar sig fram längst där nere. Kanske inte riktigt Grand Canyon, men helt klar värt en liten avstickare.





Vill man inte springa upp och ner för ravinslänten kan man alltid fortsätta till St Hans Backar. Här finns alla möjligheter i världen till backintervaller.



Något som verkar vara en specialare i Lund är att man satsar på långa, smala parker. Magistratsparken är ett bra exempel, precis söder om St. Hans Backar. Inte många meter bred men lång och både dammar och statyer har man fått plats med. Faktiskt kombinerat, kanske för att spara plats?





På väg söderut igen, mot den väntande bilen, kom jag igenom centrala Lund, kanske inte så massivt med träd just där men letar man lite hittar man ett och annat.



Som tur var finns ju ytterligare en lång och smal park i Lund, nu av den lite mer skogsliknande sorten och kanske inte så välkänd: St. Lars park i södra utkanterna av staden. Ett trevligt slut på ett bra 20 kilometers långpass i trädens och parkernas Lund.

Äventyrslöpning med Kids i stark vind och salta vägor

 

En gång kan möjligen vara ingen gång, men ställer man upp med glatt humör för tredje gången på tre veckor på Äventyrslöpning för Kids, ja då är man definitivt en äventyrslöpare!

I går sattes verkligen vår förmåga på prov. Målet var en timmes upptäckarlöpning i Västra Hamnen i mycket kraftig vind. Motvind! Hela tiden!

 

-”Kan alla simma?”” Jaaa”!! Vilken tur, men det är en förmåga som jag verkligen hoppas vi inte behöver använda … Vi ska springa en rejäl tur I Västra Hamnen nära havet och det blåser, känns det som, närmast orkanvindar, men vi tänker definitivt försöka hålla oss på land.

Upp längs hundrastplatsen, över bron och titta; Där ligger husbåtar! Där hade varit coolt att bo!

Vi springer ut till fyren, ser Köpenhamn i fjärran och bron lite närmare.

 

Vi fortsätter till en liten pir där vi hittar en massa hänglås. Här låser man fast sin kärlek. Ja det är nog bäst, annars kan den blåsa bort… Vi försöker hitta ett ställe i lä att äta mellanmålet men det är omöjligt. Vi får hålla fast ostskivorna med båda händerna!

 

Stora stenar längs kajkanterna, vissa är jättelena att ta på. Varför det? Det vet barnen.  De har legat länge, länge i vattnet och slipats av vågorna. Vi ser brandmän i havet som övar dykning i isvattnet och känner inte att vi är sugna att byta plats med dem.

Västra Hamnen är spännande och modern. Förr i tiden fanns här ingenting. Sen började man fylla ut marken i ett par hundra år, byggde Kockums båtvarv, lade ner det igen, och kom på 2000-talet på att man kunde bygga festliga bostäder där. Många av husen har roliga former och färger och Kungen av dem alla är förstås Turning Torso. Det skruvade huset fyller elva i år och är precis lika gammalt som en del av barnen. Vi lär oss att Calatrava är den klurige arkitekten bakom den Vridna Kroppen och undrar hur jobbigt det kan vara att putsa alla dessa fönster!

 

Vi springer till den mystiska sjungande kullen och lyssnar och dansar lite, och hittar ett spännande hål i nätet och kryper igenom. Busigt!

 

”Kan vi inte springa till Sollekplatsen?” Klart att vi kan om ni är sugna. Full fart i benen och vi fikar med Mariekex uppe i raketen. Barnen åker glatt rutschkana genom ventilationsrören, men där fegar jag, skyller på min stora ryggsäck och klättrar nerför klätterställningen till fast mark.

Nu får vi skynda oss, vi måste hinna med bussen tillbaka! Vi springer genom bostadsområdet, hittar en kanin som kryper ner i ett hål och hinner lära oss att skillnaden mellan en gran och en tall framförallt är storleken på barren.

 

På bussen kollar vi först att ingen frusit ihjäl, sen pratar vi igenom vad vi sett och lärt oss. Vi har också utvecklat en tradition att mumsa på ett sista Mariekex när vi sitter på bussen, för det tycker vi att vi är värda. Idag har vi satt rekord och sprungit mer än fem kilometer och då är inte alla turerna på lekplatsen inräknade.  Det har varit svinkallt och motvind, det har varit spännande och utmanande, och det har framförallt varit nio fantastiska löpare ute på Äventyr!

Kringelikrokar i Parkernas stad med Åventyrslöpande Kids

I dag ska vi ta oss till centrum och se om Malmö verkligen gör skäl för namnet Parkernas stad. Vi ska ta bussen till Gustav Adolfs torg. Ta oss igenom gamla begravningsplatsen och därefter utforska både Kungsparken och Slottsparken. Solen skiner och humöret är på topp, alltså en måndag eftermiddag som gjord för att löpande utforska Malmö med sju barn i tioårsåldern med gula västar och fullt med spring i benen!

 

-”Fy vad läskigt! Ska vi springa genom en kyrkogård?! Jag är jätterädd för att vara på en kyrkogård på natten!” Nej, men det ska vi ju verkligen inte heller vara. Det är mitt på ljusan dag och framför oss ett hav av blå blommor som täcker marken.  En pojke i gruppen visar oss stolt sin farfars gravsten och då är vi inte alls rädda längre.

In i Kungsparken och dags för mellanmål. Efter ostmackorna springer vi på kringelikrokiga stigar. Vi kollar på den fina byggnaden där Casino Cosmopol finns och en vänlig farbror berättar på vilka olika sätt man kan förlora pengar därinne. Vi tackar för informationen och bestämmer oss för att hålla oss därifrån.

Kungsparken är Malmös äldsta park och anlades på 1870-talet. På den tiden promenerade damer i långa klänningar och parasoller i händerna tillsammans med herrar i hög hatt. Stiligt! Vi far fram i gympaskor och reflexvästar nästan hundrafemtio år senare under samma trädkronor!

 

Vi hittar en spännande grotta med en orm som droppar vatten på oss. Det är en skulptur som en förälder på skolan har formgivit. Ner längs kanalen, hälsar på en farbror som fiskar abborrar och på tal om fisk så kommer barnen på, att en klasskamrats pappa har en av fiskehoddorna. Vi springer dit och kollar men hoddorna är stängda. Vi spanar på Malmöhus slott som är nästan femhundra år och vi är glada att vi slipper sitta och ruttna i någon gammal fängelsehåla, usch!

Men nu är vi i Slottsparken. Vi tittar på den gamla Möllan och de jättestora kvarnstenarna och konstaterar att det går nog bra mycket lättare att mala mjöl nu för tiden. 

 

Det är mycket vatten och stora dammar i parken men vi gillar bäst den japanska trädgården. Där måste man balansera på stenar och gå på små broar för att komma över de porlande bäckarna. Det är kul och vi passar på att leta efter fågelungar och ser en stolt svan simma med ett par ungar.

 

På andra sidan gatan ligger Sagolekplatsen och den kan vi inte missa. Vi tar en snabbfika på en av gummikullarna och leker sen pjätt en stund.

Va, har vi fått en ny elev i gruppen??

Tiden går fort när man har roligt och vi ångar vidare mot busshållplatsen utanför Petriskolan för att ta oss tillbaka till Montessori.

Vi tar oss friheten att käka ett par kex på bussen och fundera på dagens äventyr. Vi har sett mycket; djur och växter, fiskehoddor och slott, hoppat på stenar och lärt oss om de gamla parkerna.

Nästa vecka är sista äventyrslöpningen med första gruppen. Barnen är lite ledsna för det och de äldsta barnen är redan nu helt säkra på att de kommer att vill springa äventyrslöpning nästa år när de går i femman även om de inte går på fritids. Det är bra, det gäller att ha långsiktiga mål.

I Ansgars fotspår eller "Springtime in Ribe"

Vi har kört tvärs över Danmark för att komma till den mycket lilla och mycket gamla staden Ribe på Västjylland. Vi är egentligen här för att fira min födelsedag genom fiska ostron i Vadehavet. Men det är inte förrän i morgon. Vi har tagit in på ett modernt pensionat från mitten av 1800-talet (!) och här är här, och nu är nu, så vi hinner precis ta en kort löprunda i Ribe innan solen går ner. 

 

Jag räknar ut att det var över fyrtio år sen jag var i Ribe förra gången, men jag känner igen mig och det mesta är sig likt. Det är kanske inte så konstigt för Ribe är Danmarks äldsta stad med anor från 700-talet och här ändrar man alltså inte på saker för ofta! 

 

Vi börjar med att springa ner till Domkyrkan Vår Frue kirke. Den är från 1100-talet och är helt ENORM! Den ligger mitt på ett stenlagt torg och är helt enkelt galet stor. Tornet är femtio meter högt och att bara springa runt kyrkan för att hitta en ingång är en löptur i sig. Vi hittar så småningom ingången men kyrkan är tyvärr stängd. Vi får besöka den i morgon i stället. Vid torget ligger flera gamla byggnader, bl a Rådhuset, Den gamla arresten, Hotell Dagmar och turistbyrån. Vi springer in på gågatan och passerar en av Danmarks äldsta restauranger, Weiss, från 1600 talet. Taket lutar betänkligt. 

 

Gatorna är kullerstensbelagda och husen pittoreska och många i korsvirkesstil. Vi kommer ner till Ribe å och springer förbi restaurang Sälehunden, hmm, äter man sälar där?

 

 

 

Vi springer längs Ribe å ner till resterna av Ribeshus, en stor fästning som tyvärr förstördes på 1600-talet.

Nu börjar det bli riktigt kallt och solen är på väg ner. Jag överskattade temperaturen och lämnade mössa och pannband i bilen.  Brrr!

Vi passerar Ribe katedralskola och som vanligt när vi passerar en skola funderar jag på hur det skulle kännas att jobba där. En skola i en stad från medeltiden med knappt 8.000 invånare, som i för sig pratar danska, vore kanske inte så dumt? Dessutom, jylländska är så mycket lättare att förstå än själlandska, varför är det så…? Nej, nu får jag sluta fundera på danska dialekter.

 

Vi springer runt den lilla stadskärnan och över floden till ett parkliknande område. Det är väldigt vackert, närmast pastoralt och svanarna glider fram på en liten damm. Folk promenerar på gångarna och de tidsenliga gatlamporna börjar tändas.

Strax intill parken ligger konstmuseet och framförallt Vikingautställningen. Man får snabbt en känsla av att Vikingar är mycket stort i Ribe och är man sugen så kan man titta på vikingabåtar och klä ut sig till vikingar. Det är inte vi inte sugna på och förresten är utställningen stängd så här dags. Men vi kikar in genom fönstret.

 

På tillbakavägen passerar vi Sankta Katarina kyrka och Ribe Gråbröderkloster och snart är vi innanför dörrarna till vårt pensionat Den Gamle Köbmandsgaard från 1850-talet.

 

Ribe är förmodligen en av Europas vackraste små städer, väl värt ett besök. Springtime in Ribe rekommenderas!

Äventyrslöpning för Kids! Världspremiär!

 

Varför ska bara vuxna få springa och ha roligt? Orättvist tyckte jag som funderade på saken. Och efter att ha konsulterat proffsen, dvs fritidspedagogerna på vår skola, bestämde jag mig för att samla eleverna i klass 3, 4 och 5 och visa dem min blogg, facebooksida  och ett stort antal medaljer från diverse lopp. ”Hur kul hade ni tyckt det skulle vara om NI fick hänga med mig på äventyrslöpning”? Jättekul! Hur många är sugna? Jaaaaag!!! Massor med händer i luften. Var ska vi springa? Los Angeles! Hawaii! Något mer sansad räcker en flicka upp handen; ”Det skulle vara kul att springa i Bokskogen. Ok, då skickar jag hem en intresseanmälan till era föräldrar och sen gäller det att anmäla sig så fort som möjligt!

Gensvaret var överväldigande. Tjugosju föräldrar tryckte på Boka plats knappen, och för att ingen skulle bli ledsen eller utan plats i äventyrslöparklubben, så gjorde vi raskt tre grupper. Då blir det löpning varje vecka resten av terminen.

Igår var det ÄNTLIGEN världspremiär för projekt Äventyrslöpning för Kids för fritidsbarnen på Malmö Montessoriskola!

När skolan slutat för dagen samlades nio förväntansfulla elever på skolgården iklädda reflexvästar. Det var pirrigt. ”Har jag för mycket/för lite kläder på mig?” ”Hur långt ska vi springa?” ”Var ska vi springa?” Etc etc. Efter en snabb genomgång av instruktioner och regler tryckte vi igång Runkeeper och gav vi oss i väg.

Vi sprang genom skolans närområde bort till Pildammsparken. Alla hängde med, farten var inte allt för snabb viket delvis reglerade sig själv genom att jag hade mellanmål, fika och dryck till tio personer i ryggsäcken…

Framme i parken kollade vi på kartan och började springande leta vårtecken; blommor, träd och djur och välmusklade yngre män som tränade på utegymmet. Dem kunde vi bara beundra på avstånd. Vi gav oss inte in i några styrketräningsövningar; vi är ju trots allt löpare!

 

 

Upp och ned för kullar och trappor och efterlängtat mellanmål på amfiteatern. En bra kombination av ostmackor och gladiatorspel och lite historisk bildning. Tänk att springa i en park som är över hundra år och där man hade en jättelik utställning över sin tids absoluta nymodigheter; bilar kanske? Men så, skotten i Sarajevo, pang! Frans Ferdinand var död, första världskriget bröt ut och det var bara att packa ihop den Baltiska utställningen.

Stärkta till kropp och själ och glada över att vi inte levde på romartiden eller under första världskriget för den delen heller sprang vi vidare längs dammarna. Massor av fåglar; vita, gråa, små och stora, gäss och svanar, måsar och änder.

Upp för kullen till det gamla vattentornet som är över hundra år, vackert, men som inte var i bruk särskilt länge. Finfin utsikt mot Turning Torso, Kronprinsen, Malmö Live och Sjukhuset.

Nu sätter vi fart nerför backen bort mot Teaterlekplatsen. Tid för lite lek och en snabbfika till.

En titt på klockan; oj, så mycket! Vi får inte komma för sent tillbaka första gången vi är ute på äventyrslöpning. 

 

Full fart, benen på ryggen, en riktig pulshöjning och vi hinner fram till busshållplatsen precis när bussen kommer! Jag och nio ungar = två familjebiljetter, ett billigt nöje för en och en halvtimmes upplevelser. ”Hur långt sprang vi då? Vi kollar; 4, 5 km”. Inte illa!

 

Att uppleva saker tillsammans, att lära känna sin kropp, att röra på sig och testa sina gränser.

Återsamling på skolgården: ”Är ni trötta? Jaaaa!!! Var det lika roligt som ni hade hoppats? Ännu roligare!” Just då vet jag att man inte kan ha ett bättre jobb än jag har.