En Trädlund, eller i alla fall Träd i Lund

Att Lund är en liten stad i södra Sverige känner nog alla till. Att en lund har med träd att göra vet nog också de flesta. Att kombinationen också stämmer bra kanske inte är lika känt. I alla fall visste inte jag att Lund mer eller mindre är en lund, fylld av träd och grönska. Inte förrän jag bestämde mig för att lägga veckans långpass i Lund, på jakt efter nya löparmarker.

Med början i södra Lund kom jag snabbt närmare civiliserade trakter.



Där hittar man Stadsparken som ligger som en grön lunga i centrala Lund, med dammar som piggar upp och så här års så klart mycket påskliljor.



Vidare västerut till Folkets Park, som nog är lite mer åt det vilda hållet. Vildare än intrycket man kan få av gräsmattan och tulpanerna.





Ännu längre västerut, faktiskt nästan så långt man kan komma i Lund i trakterna av Värpinge, ligger en liten ravin med en å som slingrar sig fram längst där nere. Kanske inte riktigt Grand Canyon, men helt klar värt en liten avstickare.





Vill man inte springa upp och ner för ravinslänten kan man alltid fortsätta till St Hans Backar. Här finns alla möjligheter i världen till backintervaller.



Något som verkar vara en specialare i Lund är att man satsar på långa, smala parker. Magistratsparken är ett bra exempel, precis söder om St. Hans Backar. Inte många meter bred men lång och både dammar och statyer har man fått plats med. Faktiskt kombinerat, kanske för att spara plats?





På väg söderut igen, mot den väntande bilen, kom jag igenom centrala Lund, kanske inte så massivt med träd just där men letar man lite hittar man ett och annat.



Som tur var finns ju ytterligare en lång och smal park i Lund, nu av den lite mer skogsliknande sorten och kanske inte så välkänd: St. Lars park i södra utkanterna av staden. Ett trevligt slut på ett bra 20 kilometers långpass i trädens och parkernas Lund.