Marie-Louise

Jag har alltid tyckt om att springa fort ända sen jag var liten. På idrottslektionerna i skolan sprang och tävlade jag med pojkarna för att få tillräcklig utmaning. Efter decennier av avsomnad löpning pga av småbarn och yrkeskarriär väcktes plötsligt lusten till att springa igen för en sådär femton år sen. Vårrus, Tjejmil, halvmaror och helmaror och till slut ultralopp. Jag är den som haft "No pain, no gain" som mitt motto och som jagat placeringar och tider. Har haft och har gjort. Så är det inte längre. Det sägs förvisso att löpare lär leva längre än andra men under den livstiden har de också väldigt gott om tid att dra på sig SKADOR. Stressfraktur, inflammationer, menisk operation och plantar faciit.... Istället är jag nu ödmjuk och tacksam att jag vid snart 55 års ålder fortfarande KAN springa och känner löparlust och löparglädje fast i ett lugnare tempo. Passande visdomsord är kanske nu snarare "Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen dit som är mödan värd".