Planen var att stiga upp klockan fyra på morgonen och ge oss
i väg vid halv fem. Det var planen, men det är sällan man helt lyckas hålla sig
till planen. Vi är i Sydafrika för att åka på safari Krugerparken, stå på
klipporna på Goda Hoppsudden och spana ut över havet efter valar och för att prova
ett och annat glas gott vin i Kapdistriktet.
Men framförallt är vi i Sydafrika för att springa Soweto maraton!
Efter att tryckt i oss en väldigt enkel frukost är vi ändå
snabbt i väg i vår hyrbil från Gold Reef City Casino Hotel i Johannesburg;
Sydafrikas svar på Las Vegas! Vi är på väg till starten i Soweto maraton. Och
vi år långt ifrån ensamma visar det sig! Efter en bit på motorvägen börjar
vägen korkas igen. Av bilar som är på väg till just starten i
Soweto! Bilarna står i det närmaste helt stilla och nervösa löpare som ska
starta tidigare än vi på 10 och 21 km hoppar helt enkelt ur bilarna på
motorvägen och börjar jogga över fälten mot starten som vi i ärlighetens namn
inte riktigt vet exakt var den ligger, fast vi försökt reka dagen innan! Vi har
dock is i magen, stannar kvar i bilen och krypkör så långt vi kan innan vi
fulparkerar lite slarvigt vid ingången till NASREC Expo Center där starten ska
gå. Gott om de obligatoriska bajamajorna finns det och sen är det bara att
glida in i startfållan. Och när startskottet går kvart över sex som planerat är
alla maratonlöparna på plats, glada och ystra att kasta sig i väg. Fast kanske
inte riktig så ystra ska det visa sig som brukligt är … men det kommer att få sin förklaring längre fram.
Soweto är Sydafrikas äldsta kåkstad och betyder helt enkelt
South West Township. Ett enormt slumområde med idag över 2.3 miljoner invånare dit
Johannesburgs svarta invånare tvångsförflyttades under apartheidregimen. Att resa
i Sydafrika och besöka kåkstäderna är som att förflytta sig igenom en nutida historie-
och samhällskunskapsbok. De första fria valen i Sydafrika hölls 1994 då
rasdiskrimineringen upphävdes och Nelson Mandela släpptes ur 27-årig fångenskap
och blev landets första svarta president. Detta för mindre än tjugotvå år sen.
Fortfarande bor vita och svarta separerade och fortfarande bor svarta i
kåkstäderna. Inte för att de måste på grund av lag utan för att det inte finns
en realistisk möjlighet att ha råd att bo någon annanstans. Men också för att
många vill det. Delar av kåkstäderna är rena ruckel med plåttak men delar har
fräschats upp, moderniserats och ser ut som vilken villaförort som helst i USA
eller Europa.
Att spendera 42 km i ett par löparskor genom Soweto ger
perspektiv, väcker nyfikenhet och gör en ödmjuk och tacksam. Tacksam för det
oförbehållsamt vänliga och positiva, bitvis översvallande bemötande som vi möts
av. Dels av våra medlöpare, dels av alla invånare som kantar gatorna. Bara genom
färgen på skinnet representerar vi trots allt århundraden av slaveri och
förtyck. Welcome to Soweto!
Av ca 5000 startande på maratonsträckan är vi oerhört få sk
turister. Vi är långt ifrån ensamma vita, men övriga ljushyade är infödda
sydafrikaner. Resten är svarta Sowetobor.
Planen för loppet är att ta det så lugnt att vi ska hinna
se, insupa och uppleva Soweto, och hinna ta foto och någon film. Och lugnt blir
det. Anders dras med en halsinfektion som gör att han bara kan kraxa fram det
han vill säga. Inte för man brukar behöva säga så värst mycket på ett maratonlopp,
men ändå. Lägg därtill följande faktum; 1. Soweto är verkligen inte platt. Varför
hade vi inte kollat banprofilen? Det gör vi ju alltid annars. Visserligen inte
Aborrbacken, dvs mördarbacken på Lidingöloppet men snarare långa sugande uppförsträckor.
2. Soweto ligger verkligen på löjligt hög höjd; 1753 m ö h för att vara exakt,
hm är inte detta sky running egentligen? Och 3. Soweto kan verkligen vara varmt,
snart 30 grader och klockan är knappt sju på morgonen. Och allt det där
tillsammans gör ju att man med gott samvete kan ta en gångpaus, snacka lite med
medlöparna och njuta av ögonblicket.
Banan var dragen genom Soweto för att visa Soweto ”at its
best”. Ofta hörs medryckande gospelkörsång ut genom kyrkorna. Det är söndag och
det pågår gudtjänster i var och varannan kyrka längs banan. Efter 3 km passerar vi Chris Hani Baragwanath Hospital,
världens största sjukhus med över 3000 sängar! Efter 9 km kommer vi till Walter
Sisulu Square. Walter Sisulu var en apartheid motståndare och ANC ledare. Satt fängslad
i ofattbara 25 år på Robben Island och fick efter frisläppandet en hög position
inom ANC. 16 km, vi passerar Regina Mundi Church. En viktig mötesplats i kampen
mot apartheidregimen. Kulhålen i fasaden är vittnesbörd om det våldsamma
förflutna. 18 km Morris Isaacson High School och 25-30 km, nu blir det livat,
Vilakazi Street, Sowetos Main street. Massor av barn som high fivar, musik,
dans och förunderliga mänskliga jättedockor som påminner om när de sju dvärgarna
kliver upp på varandras axlar för att nå upp till att dansa med snövit. Hm,
skumt. Nelson Mandela House ligger på en tvärgata. Där bodde Nelson med både
sin första fru Evelyn och senare med Winnie. I dag är det förstås ett museum.
Vad sugen man blir på att kika in, men nej, SÅ långsamt kan det ändå inte gå! Vi
passerar också Hector Pieterson Memorial, platsen där den trettonårige gossen
blev ihjäl skjuten av polisen under en revolt och historiens mycket kalla
vingslag känns plötsligt nära igen. Nutid. Dåtid. Resten av loppet är segt,
riktigt segt och det tycker de andra deltagarna också. Det är varmt, det är
torrt och tråkigt. Det går långsamt, ännu långsammare och i snigelfart siktar vi
och de andra löparna åter NASREC Expo Center. Vi får stolta våra medaljer,
stora massiva Soweto maraton medaljer och som lydiga svenskar försöker vi hitta
var vi lämna tillbaka våra chip, men icke. Ingen vet och de flesta börjar
istället tända sina grillar och lägga på grillspetten i målområdet. En halv
dags färd mot mål, då kan man verkligen unna sig något gott att äta och dricka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar